Friday, July 26, 2013

Iran, Egypten och revolutionsromantikens fallgropar

Nej, det här inlägget handlar inte om att Egypten är eller har varit på väg att bli en teokratisk diktatur. Från dag ett av upproret mot Mubarak har jag varnat för att den största faran för Egypten inte var att landet skulle bli ett nytt Iran, utan att det skulle bli ett nytt Egypten.

Nu när den faran är mer överhängande än någonsin (mer om det i tidigare och kommande inlägg) kan jag inte låta bli att slås av  det ironiska i att samma tendens som ledde många i den internationella vänstern att in i det sista blunda för den islamiska revolutionens faror i Iran, nu leder en del att tona ner farorna med den - utan tvekan mycket populära - militärkuppen i Egypten.

Låt oss i brist på bättre uttryck kalla det revolutionsromantik - något som inte alltid är fel men ofta står ivägen för en klar analys. I synnerhet tendensen 
att avfärda farhågor om utvecklingens riktning med uttalanden som "revolutionen fortsätter", "folket lär av sina misstag" eller "Tahrir visar vägen". 

Ingenting är givet på förhand i Egypten och jag tänker inte agera domedagsprofet. Men vore det inte ironiskt om oviljan att sätta sig till doms över "det egyptiska folket" (ofta mystifierat som en enad kraft utan interna motsättningar och agendor och fördomar och rädslor - som ibland kan leda stora grupper fel) fick oss (inklusive många som varnat för en iransk utveckling) att glömma att även folklig revolutionär energi kan missbrukas, utnyttjas och omvandlas till ett stöd för byggandet av ett reaktionärt och repressivt system?

Thursday, July 25, 2013

Om Egypten, fascismen och historiska analogier

En kort reflektion apropå för tillfället populära jämförelser mellan Muslimska Brödraskapet och nazisterna, som "kom till makten via demokratiska val men införde diktatur." Jag känner att det är läge att påpeka att nazisternas och generellt de fascistiska rörelsernas strategi också inkluderade att piska upp (med hjälp av generöst finansierad propaganda och stöd från viktiga delar av samhällseliten) en anti-bolsjevikisk hysteri och rädsla för en stundande terrorvåg stödd av en internationell kommunistisk/judisk konspiration.

Den som studerar det politiska klimatet i Egypten idag och i synnerhet efter kuppledaren al-Sisis maning till massprotester för att ge honom "mandat att bekämpa våld och terror" kommer säkert upptäcka en del likheter, men inte på det sätt som många tror...  Det är sorgligt och skrämmande att många som anklagar Brödraskapet för fascism nu tycks beredda att ge carte blanche till en uniformerad ledare för att "bekämpa terrorism" (vanligen sansade politiker och aktivister beskriver till och med stödet till al-Sisi som en "patriotisk plikt"), samtidigt som de deltar i en statssanktionerad hets mot "utländska mediers lögner" och "utländska påtryckningar" (vilka?) som påstås verka för att återupprätta Brödraskapets "fascistiska styre".

Om det fanns några tvivel om vilka krafter som dominerar och drar det längsta strået i den våg av hat mot Brödraskapet som sveper genom Egypten nu så torde de vara skingrade idag. Jag skriver mer om bakgrunden i dagens Aftonbladet.

Sunday, July 7, 2013

En kupp och tusen obesvarade frågor

Medan debatten om huruvida kuppen i Egypten verkligen ska ses som en kupp och spekulationerna om vad det betyder för politisk islam i regionen rasar vidare finns ett antal obesvarade frågor som journalister och analytiker gärna får ta itu med att besvara - utan att för den skull förminska det folkliga upprorets betydelse och legitimitet. Frågorna är i första hand avsedda att ge en aning om hur komplex och svåranalyserad situationen i Egypten är, och många av dem kommer aldrig att bli besvarade. Men ju mer fakta och ju fler pusselbitar som kommer fram desto lättare blir det att förstå den egyptiska revolutionens verkliga utmaningar den närmsta tiden.

1. Hade USA:s regering gett grönt ljus till militärens intervention i förväg? Och i så fall hur långt i förväg, hur aktiva var man i utformningen av al-Sisis ultimatum till Morsi och vilka villkor ställdes? (Just USA:s motiv att tvinga bort Morsi - i alla fall just nu - är något svårt att förstå med tanke på att han visat sig vara en god samarbetspartner. Det är en anledning att jag lutar åt att någon sådan sammansvärjning helt enkelt inte existerar i det här fallet).

2. Vilken roll spelade andra krafter i regionen med ett horn i sidan till Brödraskapet, t.ex. Saudiarabien (som nu ironiskt nog firar ikapp med ärkefienden Syrien)? Finns det löften om lån/bistånd till den nya regimen i bakgrunden?

3. Vilken roll har Mubarak-regimens män och säkerhetsapparaten spelat i den här processen? Poliser deltog säkerligen spontant i protesterna mot Morsi men fanns det också en koordinerad plan? I hur mycket av den senaste tidens våld mellan "revolutionärer" och "islamister" har säkerhetsapparaten haft ett finger med (jag tänker t.ex. på DNs rapport om maskerade män med skyddsvästar och automatvapen bland anti-Morsi-demonstranterna på Tahrir i fredags, rapporter om krypskyttar undar protesten utanför republikanska gardet o.s.v.)?

4. Vilka motiv styr militärens agerande utöver stabilitet och de egna ekonomiska intressena? Har t.ex. meningsskiljaktigheter över positionen gentemot Gaza och Syrien spelat in? Stämmer det att militären oroades av Morsis deltagande på en konferens där radikala islamister manade till Jihad i Syrien? Har tilltagande sekteristiskt våld i Egypten - och motsvarande retorik från Brödraskapet - betraktats som ett hot mot den interna säkerheten?

5. Vilken roll spelar IMF-förhandlingarna och den akuta ekonomiska krisen? Har militären tröttnat på att Brödraskapet varit alltför svagt och velande när det gäller "nödvändiga" ekonomiska reformer? Hoppas man att en teknokratisk icke-vald övergångsregrimg ledd av en "apolitisk reformist" som Elbaradei, med uppbackning av en armé som rider på en våg av folklig popularitet, ska driva igenom impopulära och smärtsamma reformer (medan övriga politiska krafter - inklusive Brödraskapet - kan spela rollen av kritiker och plocka poäng inför kommande val)? 

6. Den nya regimens plan för att hantera den akuta ekonomiska krisen är ett av de verkligt stora frågetecknen just nu: hur tänker sig Egyptens liberaler att en icke-vald regering ska bete sig? Har de ens funderat på vikten av att dessa åtgärder har en demokratisk förankring? Tror de att alla de som revolterade mot Morsi vill ha en ekonomisk politik av det slag som de själva förespråkar, eller tänker de sig att konkreta åtgärder kan vänta ett eller två år tills nya val har genomförts?

Friday, July 5, 2013

När är en kupp inte en kupp?

De senaste dagarna har det debaterats flitigt i olika sammanhang om det som inträffat i Egypten ska beskrivas som en kupp eller ej. Det kan tyckas märkligt att den frågan ens kommer upp. En kupp är väl en kupp oavsett hur stort folkligt stöd den har, och oavsett om den planeras och genomförs i skydd av nattens mörker eller annonseras öppet 48 timmar i förväg? 

Ja. Ändå är det lätt att förstå de egyptier som ilsket anklagar utländska medier för att svartmåla deras ärorika revolution genom att beskriva det inträffade som en militärkupp. Det handlar inte (i de flesta fall) om någon form av avancerad förnekelse, utan om något annat: Hur själva begreppet militärkupp per definition exkluderar dem själva och hela den folkliga revolten ur bilden. Det reducerar ett komplext historiskt förlopp - verkligen historiskt i betydelsen överväldigande och unikt - till en handfull uniformerade mäns agerande. Det är alltså inte begreppet militärkupp i sig som är problemet utan det faktum att själva kuppen i mångas ögon får definiera hela skeendet, vilket gör analysen till en tom konstruktion - hur korrekt den än är i formellt, språkligt och juridiskt avseende.

Jag har själv skrivit kritiskt om kuppen här på bloggen och varnat för dess följder. Men kuppen måste naturligtvis också sättas in i ett sammanhang. Här finns åtskilligt att fundera på innan ett moraliskt omdöme kan fällas om det som har hänt:

- Varför beskrevs inte avsättandet av Mubarak som en kupp? Det var det ju i lika hög grad som avsättandet av Morsi. Det var militärledningen som avslutade det 18 dagar långa upproret genom att avlägsna Mubarak från sin post, precis som nu med Morsi - och troligen av exakt samma skäl: att förhindra att situationen eskalerade utom kontroll. Att Mubarak var en diktator och Morsi var demokratiskt vald förändrar inte något i sak, ändå låter vi uppenbarligen våra värderingar styra hur vi beskriver de olika skeendena (Mubarak - revolution, Morsi - militärkupp).

- Hur demokratiskt var egentligen Egypten före kuppen mot Morsi? Här finns källan till mycket av omvärldens problem med det som har hänt. USA och resten av västvärlden har av egoistiska skäl gett sin välsignelse till den politiska övergången i Egypten från början till slut, vilket i stor utsträckning styrt den bild som medierna förmedlat. Man hyllade framstegen när militären dikterade villkoren, sköt demonstranter och genomförde oskuldstester på unga kvinnor, liksom när Morsi satte sig över lagen och när den nya djupt omstridda konstitutionen drevs igenom med stöd av ca 20% av de röstberättigade. Man såg genom fingrarna med upprepade inskränkningar av yttrandefriheten, och med grov hets mot religiösa minoriteter från vissa av Brödraskapets ledare. Och faktum är att det troligen var detta blinda stöd från väst som gjorde Morsi så självsäker, som drev honom att öppet håna och utmana sina motståndare istället för att erkänna det enorma folkliga motståndet och försöka nå en kompromiss. Han och hans utländska apologeter levde på tanken att krav på nyval i sig var något djupt odemokratiskt, vilket självfallet inte är sant. Lika lite som det var sant att Morsi hade en majoritet av folket bakom sig. Han hade inte ens längre de ca 20-25% (av de röstberättigade) som röstade på honom i andra omgången av presidentvalet, många - märk väl! - enbart för att inte få motkandidaten Shafiq som president. Detta sista faktum är centralt för att förstå utvecklingen efter presidentvalet: många revolutionärer och demokrater och vanligt folk som röstade på Morsi som det "revolutionära alternativet" kände att de också hade rätt att dra tillbaka sitt mandat om det kom att missbrukas. Och varför inte?

- Vad var egentligen alternativet till en kupp? Betänk att när militärledningen utfärdade sitt ultimatum hade poliskåren redan gjort myteri, statens institutioner i princip lamslagits, strejker brutit ut på flera håll, och soldater och officerare anslutit sig till demonstrationerna. Våldsamma, dödliga sammandrabbningar mellan Morsi-anhängare och motståndare hade redan ägt rum. Passivitet skulle ha lett till kaos, och ett ingripande på Morsis sida till ett potentiellt blodbad, myteri och splittring inom armén, och möjligen ett inbördeskrig. Det är mycket möjligt att arméledningen kände sig tvingad att agera på grund av stämningarna i de egna leden.

- Få om några kupper i historien har lett till stärkt demokrati, men det saknas inte exempel där en kupp varit den minst blodiga utvägen ur ett förödande politiskt dödläge. Huruvida 30 juni i Egypten kommer att kommas ihåg främst som en kupp eller en folklig revolt och en nödvändig "korrigering av färdriktningen" beror på vad som händer härnäst. Det är relativt ovanligt att en interrimspresident tillsatt efter en kupp manar folket att "stanna på torgen", eller att militären utfärdar ett uttalande som slår fast att demonstrationsfriheten även gäller de som motsätter sig kuppen (inför Brödraskapets protester idag). I bakgrunden pågår utan tvekan förhandlingar av något slag mellan Brödraskapet och militären, och såväl arresteringar och åtalshot som indirekta hot om våldsamt motstånd bör ses som en del av spelet. Brödraskapet har allt att vinna på att acceptera en "försoningsprocess" av något slag, men måste också erbjuda motstånd i någon form för att tillfredsställa rörelsens bas - de ungdomar och mindre bemedlade anhängare som nu uppmanas till "martyrskap" av vissa av sina ledare. Rörelsena förmåga att få ut folk på gatorna idag blir också avgörande för trovärdigheten i berättelsen om en kupp mot folkviljan.

Det revolutionära blockets agerande och fortsatta press på militären och dess civila front blir också avgörande för vad som kommer härnäst. Att "rebellrörelsen" Tamarod nu gör sitt bästa för att distansera sig från rester av Mubarak-regimen och bl.a. kräver att den återinsatta chefsåklagaren (som tidigare sparkades av Morsi) ska avgå är ett första led i kampen för att definiera den fortsatta politiska processen. Militärkupp eller ej, revolutionen är, kort sagt, fortfarande inte över.